tisdag 29 november 2011

En lista. Igen.

 Och så tänker jag att "Jaa! En lista, det var längesedan!"
(Men mest har jag bara tråkigt i väntan på att få sova).


1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?Åh. För 10 år sedan gick jag i sjuan. Lyssnade alldeles för mycket på musikallåtar och spenderade i princip all min tid med att läsa böcker och tycka synd om mig själv.
2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?För ett år sedan satt jag i soffan och ammade, mest. Och åt Ahlgrens bilar och mjölkchoklad. Och kände mig lite ensam men ändå obeskrivligt lycklig. Ungefär.
3) FEM SNACKS DU GILLAR?
- Kakor! 
- Smågodis. 
- Chips. 
- Marsipanchoklad. 
- Glass.
4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL?
Men jag kan ju hela texten till de flesta sånger jag tycker om.
Men okej:
 
Lars Winnerbäck - Kom
Pelle Carlberg - I love you, you imbecile
Speedmarket Avenue - Way better now
Laurel Music - No one wants forever
The Beatles - Norwegian wood
5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MILJONÄR?
- Åka runt i Storbritannien
- Köpa ett litet hus
- Vara ledig
- Skänka lite mer pengar till välgörenhet än jag redan gör
- Betala tillbaka alla CSN-lån
6) FEM DÅLIGA VANOR?
- Jag är fruktansvärt lat.
- Jag dricker ofta för mycket cola. (Har blivit bättre på att låta bli dock!)
- Jag har förvisso slutat bita på naglarna, men i gengäld river jag bort dem istället.
- Jag skjuter upp eller förtränger viktiga tråkiga saker som jag måste göra.
- Jag har en tendens att stanna uppe lite för länge på kvällen.
7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:
- Ha TV-seriemaraton på dvd.
- Lyssna på musik.
- Kramas med min lilla familj.
- Träffa fina vänner och fika eller dricka vin eller vad som helst.
- Läsa böcker.

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA:Nu ska man väl aldrig säga aldrig. En gång i tiden sa jag att jag aldrig skulle sätta på mig ett par stuprörsjeans. Guess what...?
Men hur som helst:

- Något med alltför mycket guldpaljetter på
- Lackleggings
- Vad som helst som går i aprikosnyans. (Passar inte min hudfärg!)
- Uggs
- Päls

-

Nåja. Inte en fantastiskt rolig lista kanske.
Godnatt!

Skynda dig skynda dig bråttom bråttom

Idag kände jag mig som värsta sortens stressmamma på Vides förskola. Jag hade klätt av honom ytterkläderna och skulle gå in med honom på avdelningen, när en av förskollärarna kommer ut i kapprummet med ett annat barn.
A: Jaha, oj, vi skulle precis gå ut!
Jag: Hoppsan Vide! Vi som precis har klätt av oss!
A: Hur gör vi nu då...?
Lång tystnad.
A: Ja, Vide kan väl sitta och vänta här medan jag klär på T.
Jag: Nejmen så bra!
Videpuss, hejdåvink, springiväg.

I efterhand undrar jag hur hon måste ha uppfattat mig egentligen. Stressad mamma? Hade jag inte kunnat stanna i fem minuter extra och hjälpa A med att få på Vide overallen igen? Eller är det "hennes jobb" som jag ska låta bli? Om jag går tillbaka och relaterar till mig själv och mitt framtida yrke så kan jag ju trots allt konstatera att jag aldrig skulle tycka att anhöriga skulle hjälpa mig med mina patienter. Eller?

Nog funderat. Nu ska jag äta pannbiffar.

lördag 26 november 2011

There is a light that never goes out

Jag har haft mina fina föräldrar på besök här idag. Underbara dag.
Vi har bland mycket annat lyssnat på julmusik, fått lite adventsordning på lägenheten OCH - och här kommer det något riktigt sensationellt - vi har äntligen hittat en taklampa till vardagsrummet, efter ungefär två års halvhjärtat letande.

Det är en fin gräns mellan gräslig och charmig, men jag vill bestämt hävda att mitt nya fynd tillhör det sistnämnda. Om inte annat så blev vardagsrummet en betydligt mysigare plats att vistas i, och det var ju liksom huvudsaken.

Det var ovanligt jobbigt när de åkte hem dock, så nu vill jag mest bara sova bort min separationsångest. Men det vill uppenbarligen inte min son göra. Krångelnätter, javisst. Grr.

fredag 25 november 2011

You are the apple of my eye


Det blev en hemskt suddig och konstig bild men jag älskar den. Känslan.
Det finns inget finare sätt att bli välkomnad på.

Lägesrapport

Hejjagbloggarintelängre.
Eller jo, det gör jag. Men inte så mycket som jag skulle vilja. Det känns som att jag spenderar ungefär all min vakna tid med näsan begravd i kurslitteratur (tenta om två veckor och jag är skräckslagen!) och övrig tid - ja den vill jag gärna spendera med att umgås med människor jag tycker om. Jag slåss dagligen med dåligt samvete över att jag inte får mer tid tillsammans med Vide. Men jag försöker intala mig att det kommer att bli lättare (och att de allra flesta föräldrar antagligen tampas med samma problem. Jag är inte sämre än någon annan, även om min bristande självkänsla protesterar högljutt varje gång jag tänker den tanken).

I skrivande stund sitter jag i en datorsal på högskolan och försöker banka in Barnkonventionen och Watsons 10 omvårdnadsfaktorer i huvudet. Nog för att jag älskar den här utbildningen, men just detta moment finner jag faktiskt inte överdrivet skoj. Just nu längtar jag bara efter de medicinska kurserna där allt är svart eller vitt, rätt eller fel. Jag är så djävulskt trött på gråzoner.

När jag kommer hem ska jag krama Vide, titta på fredagsbarnprogram (Hos Vicki är en oslagbar favorit hos den unge herrn i huset), äta hälsovådliga mängder godis och njuta av att det äntligen är helg.

måndag 21 november 2011

Four strong winds that blow lonely, seven seas that run high


Jag fick en Fröken Söt-skjorta av Finaste idag.
Jag blev obeskrivligt glad och överraskad.

Sedan gick jag till skolan och tentapluggade i en datorsal tillsammans med ett gäng illaluktande killar som tyckte att det var en fantastisk idé att sitta och rapa, trumma med händerna i bordet på det där irriterande jag-är-så-rastlös-så-därför-ska-alla-andra-också-lida-sättet, samt skrika till varandra på någon vedervärdigt dålig variant av engelska.
Då blev jag inte lika glad.

(Men det gör inte så mycket, för jag har ju åtminstone en fin skjorta. Och en fin pojkvän. Och Neil Young. Inte fy skam!)

Now you're from Barcelona too

Mjaha. Det verkar som om jag högst omedvetet råkat skicka spam-mejl till folk. På spanska.

Antingen har jag ett undermedvetande som lärt sig spanska och som dessutom skickar konstiga meddelanden när mitt "riktiga" medvetande sover - ELLER så har jag fått virus på mailen. Vilket alternativ det än är så kan jag nog inte få det att upphöra, så härmed ber jag er att helt enkelt inte öppna den sortens knasiga mail.

Comprende?

söndag 20 november 2011

Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin

Idag tröttnade jag på november. Jag klädde mig i hjärtmönstrade strumpbyxor och röd kappa, slängde den kycklinggula Kånken-ryggsäcken på ryggen och gjorde promenaden mot högskolan lite färggladare.

Där blev det tentaplugg med Amanda och ett gäng skönsjungande pojkar i bakgrunden (som bland annat sjöng om fladdrande tyllgardiner). Ganska trevligt må jag säga! Mats Paulson skulle varit stolt. Fast i ärlighetens namn blev det nog inte så mycket tentaplugg gjort. Det var mer några timmar av åh-nu-har-vi-inte-setts-på-en-vecka-så-vi-har-massor-med-prat-att-ta-igen. Ungefär. Leininger och de andra sköna vårdteoretikerna kan man ju alltid prata om en annan dag.

Imorgon hoppas jag för övrigt på att Vide äntligen kan få komma tillbaka till förskolan för första gången på sisådär 10 dagar. Vi behöver verkligen få ordning på rutinerna igen. Frågan är hur den unge herrn kommer att reagera på det nu när han varit hemma så länge. Återstår att se...

fredag 18 november 2011

När det äntligen är över

Det finns så otroligt många ställen där jag hellre skulle spendera min tid än på badrumsgolvet. Men man får visst inte alltid välja?

Nu tänker jag lägga de senaste dagarnas hemskheter bakom mig och försöka få i mig något ätbart. Om magen tillåter, vill säga. Jag är 3 kg smalare och under andra omständigheter skulle jag väl vara överlycklig. Men nu vill jag bara att det ska vara över så att jag får äta igen.

Och just det: vitpepparkorn fungerar inte. Bara så att ni vet.

tisdag 15 november 2011

Du sa rädslan den går över, men den där oron stannar kvar

Jag har kräkfobi. Den har varit värre, en gång i tiden förstörde den nästan mitt liv. Nuförtiden har jag oftast rädslan under kontroll. Ända tills någon i min närhet börjar kräkas okontrollerat. Då kommer paniken tillbaka. Som idag.

Älskade barnet har kräkts konstant i ungefär 4-5 timmar nu och jag kämpar mot alla mina inre instinkter som fullkomligen skriker åt mig att fly fältet. För jag vill inte vara med om detta. Mammahjärtat klarar inte av det, emetofoben i mig klarar inte av det... Men av någon anledning flyr jag inte. Jag gråter av panik, jag har svalt 15 vitpepparkorn, men jag flyr inte. Ett litet steg för människan, ett enormt steg för Sandra.


(Vilken sjuksköterska jag kommer att bli va? Men jag vet att jag kommer att bli kvitt den här irrationella rädslan. Jag är redan på god väg.)

måndag 14 november 2011

Rödvinsfläckar

Ikväll trotsar jag allt mitt bättre vetande, går emot en av mina bloggprinciper och ger er en gammal novell. 2009 var året. Var snälla nu...



I samma ögonblick som han uttalade orden, visste jag att jag skulle kapitulera. Jag skulle släppa allt jag hade för händer, sedan skulle jag springa tills mina lungor kollapsade, springa tills mina ben vek sig under min nedbrutna otränade kropp. Allt för att hinna med 18.22-tåget som skulle föra mig bort från min trista fredagskvällstillvaro, in i hans otrygga famn där jag aldrig skulle känna mig säker på att få stanna. Men jag spelade med. För syns skull.
- Jag är ensam, började han. Som vanligt.
- Jaha. Så tråkigt.
- Kom hit!
- Önskar att jag kunde, men jag hade tänkt räkna lite kvantfysik just ikväll.
- Du vet inte ens vad kvantfysik är för något.
Jag kunde höra hur han log i telefonen.
- Jag hade kunnat veta, mumlade jag.
- Jag snor ihop lite mat och en flaska vin. Kom hit.
- Nja...
Men jag hade redan bestämt mig, med pekfingret och långfingret intrasslade i telefonsladden. Jag skulle aldrig kunna säga nej till honom.
- Jag har något gammalt kakpaket någonstans. Jag är beredd att dela med mig, lockade han med honungsröst.
Några sekunders tystnad. En djup suck av underkastelse.
- 18.22 var det va?

Förloppet var alltid detsamma. Han ringde och jag kom. Som ett skott. Inget mer med det. Eller? Han fick sitt ligg, jag förblev suktande efter en kärlek med utgånget datum. Jag vet inte ens hur det började. Eller vem försöker jag lura? Jag vet precis hur det började.

-

Majsol. Syréndoft. Prunkande blommor i övre medelklassens trädgårdar. Lättklädda flickor överbefolkade staden, skyltande med sina solariebruna ben. Det var omöjligt att undgå det faktum att det var vår. Och vår betyder ju, som vi alla vet, många fulla människor på stadens torg, människor som förälskar sig hej vilt åt höger och vänster och låter förälskelsehormonerna flyga fritt, likt pollen.
  Jag var aldrig någon festartyp. Jag föraktade människorna som sprang omkring i sina höga moderatklackar på Stureplan (eller motsvarande) och sökte oförtjänad uppmärksamhet. Enligt mig hade de ingenting innanför pannbenen, och det fanns inte en chans i världen att jag tänkte beblanda mig med den sortens rötägg. End of story!
  Problemet var att den här vårdagen var just den dagen som Sussie, min halvgalna vän från gymnasietiden, skulle träffa Sitt Livs Kärlek. Det var åtminstone hennes argument när hon försökte tvinga med mig ut i vimlet av majfirande fyllbultar den här specifika fredagskvällen. Jag vet inte om ni blivit utsatta för den sortens argument någon gång, men jag kan berätta att det är svårt att säga nej till en tjej som varit singel i två år när hon börjar prata om Sitt Livs Kärlek. Man gör det bara - för det är sådant som vänner ska vara till för, tydligen.
  Det nervösa Första-Dejten-Paret hade bestämt träff på en typisk innekrog i staden. Min roll var helt enkelt att finnas där i vimlet, minglande bland alla moderatklackar, redo att på given signal dra hem Sussie om hon 1) blev för full för att stå, 2) insåg att Hennes Livs Kärlek i själva verket var ett Gigantiskt Praktpucko, eller 3) plötsligt utvecklade mörkröda fläckar i rumpan på sina vita jeans.
  Sussie visste mycket väl hur obekväm jag var i den sortens situationer. Och i rättvisans namn kunde man inte ta miste på hennes samvetskval när hon slängde skuldmedvetna blickar åt mitt håll ett par gånger i halvtimmen. Men jag tittade ändå bort. Jag ville aldrig vara en torrboll, men jag hade vissa svårigheter att förlåta henne för att jag satt alldeles ensam i en bar med ett glas vin framför mig som någon annan gammal nucka, alltmedan hon under rodnande former levererade kvitterskratt på löpande band åt Kärleken.

Så plötsligt stod han där. Jag vet att det är den största klyschan i modern skönlitteratur, eller modern berättarkonst överhuvudtaget. Så fort någon, vem som helst, ska beskriva hur en huvudperson träffat en viktig nyckelperson för berättelsen, används frasen "Plötsligt stod han där" lite för flitigt. Dessvärre var det precis så det var. Klyschigt så in i bängen, hela situationen. Ensam heltokejvackermennågotmalplacerad indiekvinna i en bar, och så räddaren i nöden: ett lika malplacerat popsnöre i glasögon och urtvättad t-shirt med Velvet Underground-tryck. Vad tusan gör han på ett sådant här ställe?

- Vilket jävla ställe. Har du något emot att jag sätter mig här? frågade han artigt men brydde sig inte om att vänta på svar innan han drog ut en stol åt sig.
- Ett liveband skulle nog göra susen. Eller en lobotomi, mumlade jag ner i mitt rödvinsglas.
Han iakttog mig med ett klurigt leende en lång stund innan han verkade ha bestämt sig för om huruvida jag var en bitterfitta eller en jämlike.
- Hur kommer det sig att du valde att gå hit? Av alla ställen liksom? frågade han till slut, och jag kunde inte låta bli att skratta högt.
- Inser du hur förutsägbart det här är? Vi har ändå bara sagt ungefär tre ord till varandra. Kom till saken: du går in på en sliskig bar. Du ser en tjej som inte ser ut som alla odrägliga Stureplanskopior som den här sortens barer livnär sig på i vanliga fall, och du tänker "Aha! Vi är de enda vettiga människorna i det här ytliga träsket av solariebrännor och märkesjeans, hon är inte precis det vackraste jag skådat men hon duger nog för en natt", är det inte så?
- Du tycker att jag verkar vettig alltså?
Blåblickar. Smultronleende. Jag kommer av mig.
- Det sa jag väl inte? fick jag fram efter någon sekunds tvekan.
- Det fanns helt klart en antydan.
- Äh. Svara mig istället. Var det inte så du tänkte?
- Jo. Med en liten modifikation. Du hade rätt i det mesta, utom det faktum att jag faktiskt tycker att du är bland det vackraste jag skådat.
- Ha! Är du på riktigt?
Han lutade sig lite närmre innan han viskade på bästa filmstjärnemanér:
- Så många förolämpningar som du levererat under de senaste två minuterna skulle jag vanligtvis ha vänt på klacken vid det här laget. Varför tror du att jag sitter kvar?
Jag blev tyst. Tankarna virvlade runt i mitt salongsberusade tillstånd. Varför försöker jag stöta bort kvällens enda glädjeämne? Jag blickade mot Sussies bord där hon fortfarande satt och fladdrade med ögonfransarna mot Kärleken. Hon ser inte ut att behöva min hjälp. Ska jag...?
- Du gillar Velvet Underground ser jag? Jag har en ovanlig utgåva av Velvet Underground and Nico på vinyl hemma... började jag lite diskret med blicken nervöst fastnaglad vid hans tröja.
- Åh fan? Är det den där man kan skala bort skalet på Andy Warhol-bananen?
- Vill du se den?
- Jag trodde att förutsägbarhet och sköna omskrivningar inte var något för dig?
- Du har rätt. Jag börjar om. Vill du följa med mig hem och lyssna på Velvet Underground och ägna dig åt hett, svettdrypande främlingssex med mig halva natten?
Han skrattade. Jag skickade ett sms till Sussie, vi hämtade våra jackor. På bordet vid vilket vi nyss suttit, vittnade två halvtomma vinglas om att vår historia hade börjat. Föga anade jag då hur den skulle sluta.

lördag 12 november 2011

I väntan på en lång kall vinter

Den här förbannade gråheten står mig upp i halsen, kylan påminner om att vintern är i antågande och jag må ha kommit över mina aggressioner mot hösten men vintern och jag är fortfarande inte vänner.

onsdag 9 november 2011

You can't put a price on comedy

Hos barnläkaren:
 - Åhå! Har mamma en bebis i magen?
- Eh, NEJ DET HAR HON INTE HON ÄR SÅHÄR TJOCK ÄNDÅ!

(Publicerar detta  i hopp om att jag en vacker dag ska kunna bläddra tillbaka i arkivet och skratta hjärtligt åt eländet. Kanske en dag. Vem vet?)

måndag 7 november 2011

Tell me why I don't like Mondays

Jag är egentligen inte en arg människa. Inte heller har jag egentligen några som helst samarbetssvårigheter. Men idag gick något lite överstyr och jag blev så arg att jag kokade, för att sedan brista ut i ett uppgivet gapskratt. Det finns faktiskt gränser för vad jag kan stå ut med när det gäller andra människor.

Lyckligtvis blev den här dagen ganska fin ändå. Jag tog en sväng på stan och hittade fina randiga vantar till både mig och Vide, små söta lila Videtofflor, och - hör och häpna - jag ramlade visst in på bokhandeln och köpte några pocketböcker också. (Det var faktiskt längesedan sist! Jag lovar!)



- I närheten av solen av Hanna Wallsten
- Gåvan av Cecilia Ahern
- Det är så logiskt, alla fattar utom du av Lisa Bjärbo
- Som om av Ulrika Kärnborg

Har dessutom bevittnat hur min älskade lilla pyjamaspojke dansat runt, steppat och gjort piruetter på bästa Fred Astaire-manér (den lilla 1-åringen har en lovande karriär inom showbiz framför sig må jag säga) OCH nu har jag precis satt i mig en bit av Jespers kyckling-fetaost-oliv-paj som var helt gudomligt god.
Jamen ni hör ju. Vem kan fortsätta vara arg efter en sådan dag liksom?

söndag 6 november 2011

Som en barndomsjul

De senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att längta efter julen. Jag vill dra fram julpynt, sätta upp julstjärnor i fönstren, mysa ner mig bland täcken och titta på brittiska julfilmer i stil med Love Actually, lyssna på She & Hims julalbum (spotifylänk!), baka lussekatter med obligatoriska russin trots att det egentligen inte är gott, klura på julklappar och vara hemlighetsfull (bara för att två dagar senare vräka ur mig ett "äsch, jag kan inte hålla mig längre, öppna julklappen nu istället!"), lyssna på gamla amerikanska julsånger med Frank Sinatra, Bing Crosby, Ella Fitzgerald och Dean Martin, lägga in egen sill, griljera julskinka och gå och tjuvsmaka i tid och otid...

Och jag älskar att julen återigen börjar bli sådär barnsligt magisk för mig. Det finns oräkneligt många fördelar med att ha barn, och den återfunna julmagin är definitivt en av dem.

Förra julen.

(Men nog är det lite tidigt att börja jullängta redan? Skärpning Sandra - vänta tills november är slut åtminstone!)

torsdag 3 november 2011

En liten blog award

Jag fick en såndäringa blog award från Emeli, och eftersom hon är en av mina absoluta favoritbloggare så höll jag på att gå upp i atomer av glädje och värme.

Frågorna kanske jag ska svara på också:

1. Varför började du blogga?
Jag tror att min allra första blogg startades 2005. Jag var nykär i Jesper och satt på hans rum i Norberg och väntade på att han skulle komma hem från jobbet och hade följaktligen löjligt tråkigt. Därefter har jag haft en rad olika bloggar, både nischade och mera dagboksliknande historier. Men Regnsjuk startades i maj i år, helt enkelt för att jag var trött på allt vad prestationsångest hette. Jag ville inte behöva sitta och fundera över vad jag kunde skriva och inte. Tanken var att jag nu skulle skriva enbart för mig själv och strunta helt och hållet i vilka som läste. Det är väl tanken fortfarande. Jag bloggar mest för att jag vill ha ett arkiv att bläddra tillbaka i. Men också för att jag är lite beroende... :)

2. Vilka bloggar följer du?
Många! Jag är lite av en bloggjunkie tror jag. Några av dem jag gillar allra mest finns i listan till höger.

3. Favoritfärger?
Your favorite colour is that of red wine, som Camera Obscura skulle uttrycka det. Jag är verkligen helsåld på vinrött just nu. Och mörk-turkos-ish. Vill ha allt i de färgerna.

4. Favoritfilm?
Jag kan aldrig svara på den här frågan längre. Det finns för många!

5. Vilka länder drömmer du om att besöka?
Någon gång i framtiden ska jag åka runt i Storbritannien i en månad eller så. Det finns så himla många platser där som jag vill besöka. I övrigt skulle väl någonstans i Afrika vara coolt. Och Indien. (Det som hindrar mig är väl min dumma magsjukefobi...)

Och den här awarden vill jag skicka vidare till
Lissie, Amanda, Hanna, Jos och Kristin. För att ni är så förbaskat bra och snälla.

onsdag 2 november 2011

Walking aimlessly

Och efter en överjävlig dag måste det självfallet komma en fin dag, hur skulle det annars se ut?

Idag har jag och Amanda powerpointat oss, kapat ett grupprum av Markus & co, ätit Happy Meal på McDonalds, flanerat planlöst, köpslagit om halsdukar och haft det allmänt fint. Sådana dagar behövs också såhär i novembermörkret.

Imorgon ska jag, helt ensam, lämna Vide på förskolan för första gången. Hej Sandra med separationsångesten liksom, hur ska detta gå? Hur ska jag kunna hantera om han blir ledsen när jag går? Det här med att bara vinka hej då och sedan vända ryggen till... Det har aldrig varit min grej.

Mitt hjärta.

tisdag 1 november 2011

One of those days

Ungefär såhär känns det idag...
(Och hade jag hittat en video till låten så hade ni fått den, men det ville sig visst inte. Ungefär som allt annat idag.)

Tired of impressing, tired of proving
myself to people that I thought already knew me
Tired of showing off, tired of trying
Nothing's for sure and nothing's for granted
Tired of taking back instead of having
Tired of giving with you, never sharing
Tired of coming home after working
To an empty house with no one to talk to

Tired of nights with none of us sleeping
I'm tired in the mornings, tired in the evenings
Tired of telling myself "you can do it"
Talking to myself just as if I knew things

Tired of spending time with my cellphone
And messages you sent me ages ago
Nostalgia strikes with strange powers
Step by step and hour by hour
Things I used to know ain't easy no more
Step by step is how I go on
I try to remember how I thought
How I did when I was on top of things

Relieved to see another morning sun
Day by day is how I go on
Night by night they come to me
The demons to remind me of great grief
Of how I earned all this
Of how the reason to all this is me me me
Even if I never disagree
Sometimes it's more than I can take
And I break and I break and I fall apart
After night comes light then another night
It starts again the poisoning of my mind
It starts again the slowing of time
The ease of things just happening
It's gone gone gone, It's never been more gone
Giving up, giving up, really giving up
Could stop all this but I can't

No matter how many times you tell me
No matter how hard you try to convince me
I can't stop, I can't stop, I can't stop, I can't
Oh tears tears tears, more worthless tears
They do nothing but tear down what I've built
I've always seen the end of all bad things
But this time is the first time
Oh yeah this time is the first time
That I've been thinking of giving up on life
Oh yeah this time is the first time
That I've been thinking of giving up on life
But I can't!
Laakso - I can't stop